Mellowyellow

Jag älskar ambivalensen i att inte veta om man ska skratta eller gråta; när man inte riktigt är säker på ifall man är lycklig eller djupt nedstämd. Att bara känna glädje är så tråkigt, precis som med förtvivlan. Den leende ängslan är bättre, melankolin och solens strålar när man inte säkert vet något.

Triumfmarschen hem från skolan, när jag sket i att cykla, bubblade av kluvenheten över att inte riktigt veta någonting. Camus absurdhet resp. Sartres äckelhet i lightversion, var tvungna att hyllas med en spontan spellista av mellowfavoriter. Vartefter jag gick fylldes listan på och när jag kom hem hade jag promenterat i takt till:

 Perfect Day – Lou Reed

Stay With Me – Lorraine Ellison

Try (Just a Little Bit Harder) – Lorraine Ellison

The Man Who… – Josh Rouse

On the Evening Train – Johnny Cash

More Than This – Bill Murray (Roxy Music-tappningen i Lost in Translation)

You Belong to Me – Bob Dylan

Somewhere Cryin” – Irma Thomas

All Good Things (Come to an End) – Nelly Furtado

These Days – Nico

Utan någon egentligen förtanke avslutades promenaden med Nico och hennes inledningsfraser var en för bra sammanfattning för att inte citeras:

I’ve been out walking
I don’t do too much talking
These days, these days
These days I seem to think a lot
About the things that I forgot to do
And all the times I had the chance to

Mellowdagen forsatte därefter här hemma med J.J Cales bästa: Naturally, som följdes av Kris Kristofferson och Leonard Cohen.

Nu är känslan borta – ersatt av tomhet. Tomhet. Tomhet. Tomhet. Det känns tomt. Det är roligare att känna något.

Teori

”Jag är en sån som bara vill ligga med dig”, är namnet på en roman av Fredrik Lindström. Titeln förklarar ganska mycket, ganska bra. Oviljan mot att komplicera. ”Jag är en sån som bara vill känna dig”, är formuleringen från mig till Daniel Sjölin. Precis så okonstlat som jag älskar världen. Författaren tillika Babel-programledaren med de ständigt skiftande frisyrerna är en sån man vill känna (eller ha som storebror). Han skulle berätta om sina resor, sin uppväxt och hur han precis som jag kräver redan memorerade plattor när han ska skriva. Hur då popen transformeras till ambient just som Sjölin själv. Han ger inte enbart sken av att vara beläst, klok och stilig utan även foglig och ödmjuk. Åh. Han är en sån som jag bara vill känna.

Like a Virgin

Fyra-dagars-helger är min kopp te. (Te utan h:et) Verkligen bekvämt och kulturellt givande. Den här fyra-dagars-helgen har ägnats Tarantino och Scorsese. Samtidigt är det lite svårt att bekänna sig som beundrare av dessa, då de har blivit så äckligt våldtagna (ungefär som The Beatles). Det har liksom blivit coolare att droppa Almodovars 90-tal, respektive Altmans 70-tal istället för de två nyss nämndas, vilket är fruktansvärt synd. Ibland hatar man människan och de runkande fjortonårspojkarna som tycker att Kill Bill är ”häftig” och Robert De Niro är ”hård som en monsterkuk”. Fan jag hatar dem, men så har jag har alltid velat vara gubbe. Helst fortfarande med kostymen och wayfarebrillorna på. Och den knutna näven i fickan.

Buddhanatur á svenskt vemod

Är helvetet befrielse och amnesti? Buddhisterna menar ju att jordelivet inte är något annat än lidande, vilket är resultatet av dess förgänglighet. I så fall (med viss modifikation då de knappast heller vill framhäva infernot) aktualiseras Edith Södergrans dikt Helvetet ånyo:

O vad helvetet är härligt!
I helvetet talar ingen om döden.
Helvetet är murat i jordens innandöme
och smyckat med glödande blommor…
I helvetet säger ingen ett tomt ord…
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
och ingen vilar och ingen sitter stilla.
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.

Brown-eyed Handsome Man

The Beatles går. Jag gillar ju inte ens att erkänna att jag gillar dem; trots att de är fantastiska. Numera brukar jag nämligen snofsigt avvisa beatlesfantaster i ett ”Du kanske borde lyssna mer på The Kinks för att bredda dina vyer och när du ändå är igång varför inte Troggs eller Easybeats?”. Mm sant – folk har genom åren på ett fasansfullt sätt våldfört sig på The Beatles. De spelas vid personalfesten när chefen lägger in den sista förtvivlade stöten för kvällen, de trängs med Europe och Günther i spellistan på allsvenska hockeymatcher i Bofors och de har spelats sönder av radiokanaler som Radio City och Mix Megapol.

Trots det går The Beatles. Det känns nästan fult; som en syndig lustjakt när man trycker igång While My Guitar Gently Weeps efter You’ve Got to Hide Your Love Away - det är som jag snarare trycker igång More Than a Feeling med Boston efter att precis ha lyssnat klart på nån Vanessa Paradise-låt.

Trots det går The Beatles. Jag tror jag vet varför. Visst är det fantastiska melodier och visst är Georges texter så förtjusande. Så klart även Johns. Men det ligger mer Rix FM över mitt val att lyssna på The Beatles. För de var ju så jävla snygga. Aldrig förr, (och det lär i framtiden knappast ske), hade ett band bestått av idel good-looking people. Till och med Sutcliffe såg bra ut - den egentligen femte beatlen som aldrig blev en riktigt beatle då han bangade musiken för konsten, precis innan genombrottet. 

Det är egentligen helt fantastiskt att fyra av världens snyggaste musiker genom pophistorien samlades i världens mest framgångsrika band. Egentligen helt jävla sjukt fantastiskt. Och The Beatles fortsätter att gå.

Knullbloggen

Jag funderar på att starta en sexblogg. Typ dagens minderåriga, veckans milf eller årets håriga vägarbetarröv. Den sista jämte läsarnas systerknullarbilder tilltalar mig särskilt.

Det tilltalar uppenbarligen även de som hittar till den här bloggen. I dag har nio personer hittat hit efter att ha sökt på ordet ”Knull” på någon förmodligen obskyr dansk googlevariant som inriktar sig på att hitta porrsidor. En annan typ hittade hit efter att ha preciserat sig ännu lite mer – han/hon ville ”Knulla mig”.

I går hittade ett dussintal denna prettoblogg efter att ha velat hitta ”Knull”. En ville se Kicki Danielsson. En annan sökte efter knull med sin egen syster – min personliga favorit.

Och jag älskar dem allihopa. Synd bara att jag är dömd att göra dem så besvikna. Ifall jag inte…

 

LICKING HER SOFTLY WITH THIS BLOG

Ny ordlek

Man måste gilla helger då alla ens planer om kraftig berusning och dissande av andras musiksmak (Anna Rövberger?*host*) helt spolieras av såna svullna boxarrockyögon.  Istället för en helg där sprit, nyköpta skivor och svettigt pluggande skulle kombineras; fick man nu istället en Kill Bill-helg med för lite effektivt pluggande som ersattes av jämrande. Och ingen sprit. Nu känner jag mig förtvivlad och något arg.

Tröttnade på motownhitsen, satte på New Orders tredje. Ifall ingen hade varit hemma hade jag tagit några danssteg och sjungit med till Age of Consent. Och jag är inte den som är så förtjust i att berätta för dig vad du vill få mig till, sjunger de. En hit.

Känner att jag kan fortsätta tills jag stupar. Kan skriva vad som. Det är nog såhär de flesta kvasibloggare fungerar. Åh. Jag kan ju anekdotera (premiera användandet att detta påhittade verb) om min plan att ta med Anna till USA. Jag sitter i framsätet och fixar vad som sprids ut från högtalarna (tänk typ Ballad of The Easy Rider med The Byrds och Get to Leave från Howe Gelbs senaste), någon annan kör och Anna ligger fastknuten uppe på biltaket och lapar sol. Efter ett tag har vi kört förbi en massa bilar och slutligen har vi fått en samling lastbilar runt omkring oss. Man ser nedifrån cd-växlarsätet att lastbilschaufförerna varken har blicken eller händerna där de borde vara – dvs varken fokus på vägen eller händerna på ratten…

Jag tror Anna var rätt pigg på idén.

Februaris ljud, del 2

1. Big Star – Holocaust

Knark. Bråk. Mer knark. Däremellan musik. Det går med fördel att peka på hur ungdomligheten personifierades i det där memphisbandet som sjöng om just ungdomen som ingen tidigare hade gjort. Och det kunde förövrigt liksom inte sluta på något annat sätt än att bandets grundare (Chris Bell) till slut övergav sina bandmedlemmar för att med sin nya Ford vid julen 1978 köra in i en lyktstolpe. Självmord, sa de som hade stått honom nära.

Till den tredje skivan Third/Sister Lovers hade Bell redan försvunnit, efter att han och bandets andra frontfigur Alex Chilton, de som tidigare hade varit bästa vänner, inte längre orkade med varandra. Om det får stå som en läxa vad heroin och sprit kan göra med människor så passar det mig utmärkt, men när det bortglömda geniet Bell hade försvunnit fick den forne Box Tops-medlemmen Chilton axla ett större ok. Och om Bell var en enda stor levande blodig kanyl så var Chilton åtminstone inte någon fånig marijuanajoint. Det skulle inte minst visa sig på Big Stars tredje album tillika sista album - en skiva fållad av skuggor, klaustrofobi och mörk ironi. Precis som det är en skiva präglad av slarv, enkla tagningar och falsktoner som om alla pretentioner nu var bortblåsta. I slutändan är det dock en skiva att dö för. Third/Sister Lovers är det man väjer undan för, det man inte vill beblanda sig med, men sådär i smyg lockas av. Det är lite som att titta ner i helvetets avgrund. 

Fram tills 1992 var det ingen som riktigt på allvar vågade kika ner. Chiltons inspelningar förblev fram tills då fast på halvtaskiga Lp:s. På ett liknande sätt hade ingen riktigt vågat sig på att producera problembandet tills den store Jim Dickinson antog utmaningen. Han minns de tärande inspelningarna: ”Alex was an artist who’d been screwed really badly, twice, and you had to understand the ”fuck you” aspect. Which was: ”OK, I have proof that I’m going to be exploited and that I’m not going to be paid, and ten-to-one, whatever I do is going to get fucked up. So I’m going to be the one who fucks it up.”

Du märker hans avsky; hans avsky mot branschen, mot Stax, mot bandet, mot livet han levde – så djupt besviken på vad rockstjärnetillvaron innebar i realiteten. Och längst där inne förstod han att detta var slutet för Big Star, som när inspelningen gjordes på 70-talet var närmast okända som resultat av Staxs dåliga marknadsföring. Det är närmast omöjligt att bara plocka ut ett spår från den här skivan, men Holocaust gör mest rättvisa och jämte skivans avslutningsord från Take Care är det den jag oftast återkommer till.

This sounds a bit like goodbye
In a way it is I guess
As I leave your side
I’ve taken the air
Take care, please, take care
Take care, please, take care

2.  Jamie T – Sheila

Ännu en fogar in sig i ledet av unga engelska pojkar som skildrar samtiden och söker rötter i äldre brittisk litteratur. Jamie T må anspela på många strängar som redan tidigare knäppts; lyriken om de fulla flickorna som vill sluta kvällen inlindad i en okänd mans lakan och Jack som har vigt sin tid åt uppåttjack är sedan länge redan tonsatta och musikaliskt sett anspelas det på så mycket att han nästan gör en helt ny grej i hybriden av The Streets, The Clash och The Libertines/Arctic Monkeys. Men det vore så trist om man såg på allt på det där bitchiga sättet – jag älskar ju faktiskt den här skivan. Beatet, den anglofila perversheten (går det att få nog av den?) och den wimbeldonfödda (!) Jamies artikulation gör att Panic Prevention är årets hittills bästa album.

3. Jackie Wilson – Lonely Teardrops

Vissa historier måste berättas. En del för att de är så roliga, andra för att de är så bisarra och så finns det de som säger så mycket om livet.

På kvällen den tjugonionde september 1975 tystnar en av världens dittills starkaste soulröster. En då visserligen omkullsprungen och omutligt oföränderlig Jackie Wilson har klivit upp på en casinoscen i New Jersey – antagligen tänker mest på stålarna han kommer att få efter att ha spelat igenom några av sina 50- och 60-talshits. Publiken vill höra (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher, Reet Petite, Night och inte minst den Berry Gordon/Billy Davis-skrivna Lonely Teardrops.  Och det är inget han protesterar emot. Men så, när han har kommit till Lonely Teardrops stannar plötsligt hans hjärta i takt med att han precis har skrikigt ut:

My heart is crying

Publiken tjuter just som han dimper ner på scengolvet. Vilken inlevelse!, tänker de och tror att fallet de nyss beskådat tillhör showen.

Wilson överlevde med brasklappen att han fram tills sin död 1984 förblev sängliggande i koma. Hans liv tog i princip slut den där kvällen till tonerna av Lonely Teardrops. Och det säger bra mycket om livet. Precis som den där makalösa sången.

 

4. The Kinks – Waterloo Sunset 

Tomas Andersson Wij sjunger ”Gud om du hör mig/Jag kommer som den jag är/Gör nånting vackert/Av allt som går sönder här”. Att de tre låtarna ovan kantas av en eller annan form av tragik frapperade mig plötsligt. Det vore synd att bara skriva om lidande; även då det som, Wagner och Nietzsche menade, är allts ursprung.  Om vi bortser från de två antisemiterna en stund är kanske Waterloo Sunset av The Kinks världens bästa låt. 

Jag hade kunnat skriva en bok om mitt favoritband (som förvisso är ett lika ombytlig epitet som mina badstunder är frekventa). The Kinks har allt jag vill ha av ett bra popband; knark, alkohol, inre stridigheter, stor musikalitet med finurlig lyrik och främst - misär. The Kinks var allt det. The Kinks var alltid det – fram tills Ray Davies skrev den där oden till Waterloos solnedgång. Likt allt annat de spelade in fanns den självklara nerven och energin i låten, men i övrigt verkar alla problem som bortblåsta. Eller i alla fall, om man ansträngde sig, förgängliga för en kort stund.

And I don’t
Need no friends.
Long as I gaze on
Waterloo Sunset
I am in paradise

De hade fått kämpa för att i över huvud taget bli några. Det höjdes på skivbolaget Castle röster om att, redan innan deras debutalbum var inspelat, kicka dem. Enligt Ray Davies hade deras två första singlar sålt 38 ex tillsammans (!), varför skivbolaget då vägrade att betala för efterföljande studiotimmar. Fram tills att Rays bror Dave Davies kopplade in ”The Fart Box” det vill säga - en sönderstucken åttawattsförstärkare. Den lät som den fes, tyckte de. Därav namnet. Och det lät som ljudet av att plugga in sig själv i rockhistorien, när Ray tryckte in gitarren och drog ner de första monotona riffen till You Really Got Me. Singeln som skivbolaget, innan den var släppt, tyckte var för trist och monoton blev en av världens mest spelade rocklåtar. De påföljande åren kantades av lika stor stjärnglans som bekymmer inom bandet. De antagligen slogs mer med varandra än vad de spelade och Ray hatade sin bror Dave för att han fick alla tjejer och var så snygg och Dave hatade Ray tillbaks. Med en alkoholiserad far och en syster som dog på ens sextonde födelsedag (Rays) ursäktar man dem dock.

Under allt tumult som följde bandet fortsatte de att skriva och spela in låtar. 1966 släppte de det orgasmframkallande albumet Face to Face som nästa år skulle följas av de två minst lika fantastiska Something Else by The Kinks (1967) och The Kinks are The Village Green Preservation Society (1968). På det andra av de tre mästerverken hittar man Rays kärleksbejakande Waterloo Sunset. Man kan tycka att den ensamma mannen som ser kärleksparet gå över Waterloo Bridge är sorglig och melankolisk, vilket emellertid gör orden orättvisa. Waterloo Sunset är så mycket mer än att gråta över ensamhet: det är lyckan av en betraktare, av det njutbara ögonblicket som varar och går – så ofångbara tillika så livsbejakande. Det är den pirrande känslan, eller illusionen kanske är ett bättre ord, skapad av en scen som är för fullkomlig: den vackra aftonsolens matta strålar som stilla reflekteras över floden, och i centrum: det nykära paret.

Och för dem som fortfarande tror att Ray sjunger för de ensamma, berättade han i en radioshow i BBC: ”I’ve never worked with a song that has been a total pleasure from beginning to end like that one”. Att Ray för en kort stund fick vara lycklig känns inte mer än rättvist i allt lidande och misär. Därför tror jag Tomas Andersson Wij ingalunda kan ha haft någon annan än den utstötta Ray i tankarna med orden: ”Gud om du hör mig/Jag kommer som den jag är/Gör nånting vackert/Av allt som går sönder här”.  Han är som en gud för oss.

Millions of people
Swarming like flies round
Waterloo Underground
But Terry and Julie
Cross over the river
Where they feel safe and sound

Que?

Vad säger Fidel då?

 

Till och med de prostituerade har numera en universitetsutbildning.