Mina bra dagar i skolan är allt oftare dagar då jag har roligt åt/med Martin. Eller när han har roligt åt mig, kanske. I dag var en sån dag. Jag förlängde livet med skratt och förkortade det med rökinhalering.

 Eftersom jag äter själv i kväll äter jag framför datorn. Inte för att det nödvändigtvis är roligare eller bekvämare. Snarare förs denna primitiva ritual för att effektivisera en tid som flyr mig. Jag äter pizza och googlar Kierkegaard-citat. Jag gillar honom för hans nakenhet och hans applicerande av sitt eget liv på sin filosofi. Han och Wilde var bra på sånt.

Efter att nu ha kört ner mig i dogmatiska citat om hur sorgligt livet är hoppar jag vidare till Woody Allen. Elbert Hubbard och Marcel Proust faller offer för min aftonmelankoli. I kväll föredrar jag Woodys tidiga postmodernism. Han lider lite snyggare än de rödvinsdrickande, svartögda européerna med sin sorg omvirad som kedjor. Woody sorg är flexiblare och rymligare. I den ryms humorn och en helt annan insikt. Den insikten är svår att sätta ord på.

Ni förstår vad jag menar.

“Vad är det för fel på onani? Det är ju sex med någon du älskar.”