Min besatthet av Scarlett Johansson har eskalerat. Jag satt en timme i dag, istället för att städa mitt skräpfyllda rum eller skriva på uppsatsen jag knappt har börjat på, och googlade photosessions med henne. Tilläggas bör att jag redan hade sett de flesta.

Det låter tragiskt och ganska runkigt, sådär som killar är och håller på. 

 Det äcklar mig. Min relation till Scarlett Johansson är inte sådan, den sträcker sig längre och har närmast intagit ett riktigt förhållande, inbillar jag mig själv i alla fall… Eller en sådan relation som man läste om i Fredrik Strages Fans och då hånfnissade åt.

Jo… min relation till henne är minst lika naiv, minst lika juvenil och sjuk som deras, men samtidigt finare.

Det kanske är så att jag kringgått den klassiska objektifieringen och byggt upp en bild av en levande människa, en karaktär med drag av mänsklighet. Det är ju kanske därför jag också dör lite för var sekund jag hör hennes hesa röst och skratt. Eller ser henne snacka spökupplevelser med Woody Allen.

Jag kanske älskar henne för att hon är en människa.

scarlett-johansson.jpg