Att sitta ute, kisandes mot solen, med Townes van Zandts ”Don’t Let The Sunshine Fool You” i lurarna, är en rätt fin truism.

Har i dag dödat mig själv lite med:

Espresso

Popcorn

för många cigaretter

Coca-Cola

Cappuccinochockladkaka (ekologisk och rättvisemärkt)

Det känns precis som att man kan dö vilken sekund som helst ibland. Speciellt när man föreställer sig sina artärer som för vart år proppas igen av levrat äckligt blod. Till slut säger det “poff” bara. Om ens det. Undrar om det låter något. Det kanske inte alls låter.

Det är lätt att börja skriva skit. Allt det här jag har skrivit är egentligen narcissistiskt strunt som ingen gagnas av. Ifall man inte väljer att kolla upp Townes van Zandt (ifall man nu inte har hört honom tidigare). Det är synd att det blir så. Kanske beror det på ledan över den linjära och färglösa tristessen i skolan. Eller ångesten över framtiden. Lite som i “Manhattan” faktiskt.

Eller så beror det på att jag tillhör en värdelös självupptagen och självcentrisk generation som har lärt sig att skryta och konsumera. Vi borde egentligen alla ha fått en Majakovskijsamling och hela “På spaning efter den tid som flytt” som slemmiga skolstartande knattar, så att det hade blivit folk av oss. Så att vi inte hade behövt hamna där vi är i dag. Med våra bekymmer om att vi bara har 1000 spänn kvar på kontot.