Ett fint minne
Sentimentaliteten flödar över, det var en fin sommar.
Mina bra dagar i skolan är allt oftare dagar då jag har roligt åt/med Martin. Eller när han har roligt åt mig, kanske. I dag var en sån dag. Jag förlängde livet med skratt och förkortade det med rökinhalering.
Eftersom jag äter själv i kväll äter jag framför datorn. Inte för att det nödvändigtvis är roligare eller bekvämare. Snarare förs denna primitiva ritual för att effektivisera en tid som flyr mig. Jag äter pizza och googlar Kierkegaard-citat. Jag gillar honom för hans nakenhet och hans applicerande av sitt eget liv på sin filosofi. Han och Wilde var bra på sånt.
Efter att nu ha kört ner mig i dogmatiska citat om hur sorgligt livet är hoppar jag vidare till Woody Allen. Elbert Hubbard och Marcel Proust faller offer för min aftonmelankoli. I kväll föredrar jag Woodys tidiga postmodernism. Han lider lite snyggare än de rödvinsdrickande, svartögda européerna med sin sorg omvirad som kedjor. Woody sorg är flexiblare och rymligare. I den ryms humorn och en helt annan insikt. Den insikten är svår att sätta ord på.
Ni förstår vad jag menar.
”Vad är det för fel på onani? Det är ju sex med någon du älskar.”
Häromdagen projicerade jag Jean-Paul Belmondo på mig själv.
I dag var en bra dag.
Jag satt själv på en bänk bland de röda lägenheterna och läste Majakovskij, medan de andra hade matte. Tisdagarnas håltimmar är fantastiska. Liksom Majakovskij och de röda lägenheterna.
Jag köpte mockakaffe. Extra starkt. Jag umgicks med Erik. Erik är jävligt bra.
Sedan hade jag lektion. Hade inte lektion, satt och pratade utalet av Simone de Beauvoir med en måttligt road Erik istället. Jag frågade Martin hur man egentligen ska uttala hennes efternamn. Därefter pratade vi Scarlett Johansson. Det var jag som förde in oss på samtalsämnet. Efter några långa minuter erinrade Martin henne från Match Point, efter att jag hade exemplifierat hur bra vän hon är med Woody Allen. Martins sambo pustade ut.
Vi pratade Charles Baudelaire. Jag frågade vem han egentligen var, mer än ett pretentiöst franskt namn. Kaffet var slut och jag uppehöll två lärare samtidigt. En letade i filosofilexikon efter vem han brukar förväxla Baudelaire med. Den andra log mest och pratade om etniska konflikter.
Det var en bra stund.
Min besatthet av Scarlett Johansson har eskalerat. Jag satt en timme i dag, istället för att städa mitt skräpfyllda rum eller skriva på uppsatsen jag knappt har börjat på, och googlade photosessions med henne. Tilläggas bör att jag redan hade sett de flesta.
Det låter tragiskt och ganska runkigt, sådär som killar är och håller på.
Det äcklar mig. Min relation till Scarlett Johansson är inte sådan, den sträcker sig längre och har närmast intagit ett riktigt förhållande, inbillar jag mig själv i alla fall… Eller en sådan relation som man läste om i Fredrik Strages Fans och då hånfnissade åt.
Jo… min relation till henne är minst lika naiv, minst lika juvenil och sjuk som deras, men samtidigt finare.
Det kanske är så att jag kringgått den klassiska objektifieringen och byggt upp en bild av en levande människa, en karaktär med drag av mänsklighet. Det är ju kanske därför jag också dör lite för var sekund jag hör hennes hesa röst och skratt. Eller ser henne snacka spökupplevelser med Woody Allen.
Jag kanske älskar henne för att hon är en människa.
Romernas plats.
Att sitta ute, kisandes mot solen, med Townes van Zandts ”Don’t Let The Sunshine Fool You” i lurarna, är en rätt fin truism.
Har i dag dödat mig själv lite med:
Espresso
Popcorn
för många cigaretter
Coca-Cola
Cappuccinochockladkaka (ekologisk och rättvisemärkt)
Det känns precis som att man kan dö vilken sekund som helst ibland. Speciellt när man föreställer sig sina artärer som för vart år proppas igen av levrat äckligt blod. Till slut säger det ”poff” bara. Om ens det. Undrar om det låter något. Det kanske inte alls låter.
Det är lätt att börja skriva skit. Allt det här jag har skrivit är egentligen narcissistiskt strunt som ingen gagnas av. Ifall man inte väljer att kolla upp Townes van Zandt (ifall man nu inte har hört honom tidigare). Det är synd att det blir så. Kanske beror det på ledan över den linjära och färglösa tristessen i skolan. Eller ångesten över framtiden. Lite som i ”Manhattan” faktiskt.
Eller så beror det på att jag tillhör en värdelös självupptagen och självcentrisk generation som har lärt sig att skryta och konsumera. Vi borde egentligen alla ha fått en Majakovskijsamling och hela ”På spaning efter den tid som flytt” som slemmiga skolstartande knattar, så att det hade blivit folk av oss. Så att vi inte hade behövt hamna där vi är i dag. Med våra bekymmer om att vi bara har 1000 spänn kvar på kontot.
Just för att man gillar…
…vår vän Roy Andersson.
När man är klar med projektarbetet har man tid att skriva ännu mer skräp. Nu på internet.
Jag hade ett väldigt bra independentfilmsmoment i förrgår (klockan är ett på långfredagen nu), när jag gick ut i trädgården och tände en cigarett. Medan jag rökte hade jag huvudet nerböjt stirrandes på mina kringvalsande vita skor i det gröna gräset. Samtidigt tänkte jag ut en perfekt text till mitt projekt och gick in och skrev den på tio minuter.
Det kändes rätt mycket 2000-tal över det.
Jag har inte tid att skriva. Fast jag tycker ändå att alla borde lyssna på Costellos debut. Ängeln vill bära mina röda skor; sommarsött när solen skiner.
När solen skiner ska alla just skriva om att solen skiner. Så att vi inte glömmer bort det.
